Det blste i mitt inre en iskall, hstlig vind.
Och frosten i mitt sinne drev prlor till min kind.
Och kylan trngde utt och hrdade mitt skinn.
Och huden blev en fstning som inget slppte in.
D stod du dr i vimlet och strckte ut din hand.
Som polstjrnen p himlen som hjlper en i land.
S rkades tv stjrnor i rymdens ondlighet;
Tv tynande lanternor p havets dslighet.
Och den som brjat stelna, och trotsa krleken,
befruktas till att leva och lska sjlv igen.
S vill jag bli som Solen som vrmer dina ben,
som luften och som Jorden; som livet dom dej ger.
S vill jag bli som regnet, nr vgen din knns hrd,
och kunna fukta marken framfr dej dr du gr.
|
|
